Varför gör du inte klart det du påbörjar? Det handlar inte om viljestyrka.

Du har säkert någon gång sagt till dig själv att du inte gör klart saker för att du är lite lat, eller för perfektionistisk, eller för att du saknar viljestyrka. Det är den bekväma förklaringen, men den stämmer inte. Om du har svårt att slutföra saker är det inte ett karaktärsfel, utan för att allt omkring dig är utformat för att få ansträngningen att verka onödig. Och det går, till skillnad från din karaktär, faktiskt att ändra på.

I den här essän får du se var känslan av att aldrig göra klart något kommer ifrån, och vad du kan göra för att vända på den.

Rötterna

Som vi ser det beror den här växande känslan på att flera saker som påverkar vår vardag sammanfaller:

1. Den ständiga, bekväma stimulansen.

Hjärnan behöver stimulans, och förr, innan skärmarna fanns, fanns det egentligen inga lika stillasittande sätt att få den. Nästan det enda som gav dopamin helt utan att man behövde röra sig var i grunden droger.

I dag är vi omgivna av teknik, var och en med oändliga möjligheter, som ger oss koncentrerade dopaminkickar utan att vi behöver lämna sängen.

Förr krävdes det ”verklig aktivitet” för att få tillfredsställelse på biologisk nivå, i dag inte längre. Det innebär att det blir tyngre att göra något: den tillfredsställelse du får kostar hjärnan mycket mer energi än att bli sittande med mobilen. Eftersom hjärnan alltid kommer att försöka spara energi blir tillgången till massunderhållning av alla slag en fälla för vår förmåga.

2. Dagens låga frustrationstolerans.

Att göra saker skapar frustration: saker kommer att gå fel, du kommer att behöva göra om dem, byta plan, byta mål, be om hjälp…

I dag kan däremot vilket behov som helst snabbt tillgodoses. Några exempel:

• Du är hungrig: Du kan beställa hem mat.
• Du behöver ta dig någonstans: Du kan beställa en Uber.
• Du vet inte hur man gör något: Du frågar AI:n.
• Du har tråkigt: Du tittar på en video på Youtube eller en serie på Netflix.
• Du kan till och med lura hjärnan att vissa intima behov delvis tillgodoses, till exempel genom vuxeninnehåll.

Det här har blivit mycket värre med AI, som till och med kan komma att ersätta ditt behov av social kontakt om du inte använder den ansvarsfullt.

I dag är vår tolerans för vardaglig frustration nästan minimal. Netflix minskar förstås inte frustrationen vid en katastrof eller en olycka, den frustrationen får du stå ut med ändå, men det som formar dina vanor och din personlighet är inte enstaka händelser utan vardagen. Om du inte tål frustration i vardagen kommer du inte att klara av att göra någonting.

3. Ansträngningen har outsourcats och professionaliserats.

I den värld vi lever i har allt du kan vilja ha (ett föremål, en tjänst, en hobby) redan tagits fram av ett företag som har specialiserat sig på det, fulländat det och tack vare stordriftsfördelar säljer det till dig för ett löjligt lågt pris jämfört med de timmar, pengar och den ansträngning det skulle kräva av dig.

Följden blir att det inte verkar finnas något praktiskt skäl att göra något själv, eftersom det tar mindre tid och kostar mindre pengar att köpa det på Amazon eller i köpcentret, och resultatet blir förmodligen bättre.

Ett exempel:

Du är en vanlig anställd som börjar jobba klockan 9 på morgonen och slutar klockan 17, med 30 minuters resväg. En dag kommer du hem klockan 17.30 och en pall går sönder.

Du har alltid drömt om att ge dig på ett snickeriprojekt, så en tanke dyker upp: ”Jag köper virke och bygger en egen med mina egna händer.” Bara tanken känns belönande, du ser dig själv såga, hamra och stryka på lack med mjuka tag. Det är bestämt! Du kollar på nätet vilket trä som är bäst, letar tips om snickeri för nybörjare, och även om det kan kännas lite överväldigande börjar du fundera på hur du vill göra: ”I morgon på väg hem från jobbet svänger jag förbi järnaffären.”

På kvällen lägger du dig i sängen och räknar: virket kommer att kosta 20–40 euro i material, och några verktyg som du saknar runt 30 euro till. Det blir runt 50 euro, du vill göra det ordentligt. Eftersom du saknar erfarenhet behöver du minst 3–4 timmar, och resultatet lämnar förmodligen en del övrigt att önska, men det är inte det viktiga, det är ett projekt du har lust med.

Nästa dag går du in på Amazon för att se när ett paket ska komma, och längst fram, bland rekommendationerna, dyker det upp flera träpallar, snygga, av bra kvalitet och för 20 till 30 euro. Just nu bryr du dig inte om dem, men tanken har slagit rot.

När du slutar jobbet är du på väg till brädgården. Efter att ha sett den där pallen för 23 euro börjar du tappa lusten att bygga den själv. Plötsligt väger projektet tyngre: allt som ska köpas, timmarna, det osäkra resultatet…, ”Jag kan lägga min tid på något bättre”, säger du till dig själv. ”Jag kan köpa pallen, för jag behöver den nu, och bygga en egen längre fram”, funderar du.

Till slut kommer du aldrig fram till brädgården. Du har köpt pallen på Amazon, den kommer dagen efter och är nästan perfekt. Du ställer den på sin plats, använder den varje dag, månader går och tanken på att bygga en egen dyker upp då och då, men den väcker skam och obehag. Du vill inte tänka på det, för det är ännu en påminnelse om att du ville göra något och inte gjorde det. Så småningom glömmer du det, men hjärnan kommer att minnas två saker:

• Amazon har sparat tid, energi och pengar åt dig.
• Resultatet av en ansträngning och resultatet av ett tryck på en skärm är detsamma.

Vad var det som hände?

I det här exemplet (byt ut pallen mot det du själv har varit med om) ser vi hur ansträngningen för att få tillfredsställelse har lagts ut på andra: marknaden täcker alla våra behov, algoritmerna analyserar dem och utnyttjar dem. Du kan vara taggad på ett projekt, men dag för dag, eftersom allt är upplagt för att du ska konsumera, betingas du att tro att det är bättre att någon annan gör det och att du bara betalar för det.

4. Bristen på organisation.

Brist på organisation handlar inte om att inte vara tillräckligt produktiv, och inte heller om att sätta sig en timme och planera varje steg i ett projekt i förväg. Det handlar om hur din hjärna ser på projekt: som ett resultat som ska uppnås, eller som en kedja av uppgifter och beslut som tar dig dit.

Med brist på organisation syftar vi i grunden på de tankemönster som får din hjärna att redan från början se projekt som en följd av uppgifter kopplade till ett resultat, inte som ett resultat. Varje projekt värt namnet består av minst flera uppgifter, var och en med sina beslut och mikrobeslut. Brist på organisation innebär att man saknar den inre process som får en att ta sig an det på det sättet, en uppgift i taget, ett beslut i taget.

Påverkad av allt vi har gått igenom hittills är det naturligt att vår hjärna ser projekt som resultat att uppnå och inte som en serie uppgifter att utföra och mikrobeslut att fatta.

Självklart ska man aldrig tappa slutmålet ur sikte, men att se vägen dit som en kedja av uppgifter och en rad kloka beslut ger hjärnan en verklig känsla av framsteg, vilket till slut skapar en positiv respons och en större vilja att göra något, hur mycket ansträngning det än kräver.

För verkligheten är den här: för att komma vidare med projektet just nu behöver du bara göra en sak. Och när du är klar med den, veta vilken som är nästa.

Lösningen

Som du ser går det inte att ta fram en enkel lösning på alla de här problemen. Det finns inget snabbt och lätt du kan göra nu direkt som gör dig immun mot allt vi har beskrivit.

Lösningen är det dagliga arbetet, och det lönar sig att angripa alla fyra delarna samtidigt. Som exempel föreslår vi tekniker som har hjälpt oss att utveckla launchern duqe och som vi har använt under arbetet med den, men var och en får anpassa dem efter sina egna vanor.

1. Mot den ständiga, bekväma stimulansen:

Som vi har nämnt är den bekväma stimulansen att scrolla i sociala medier, titta på videor och liknande. Därför är det bra att införa aktiviteter som ger den stimulansen, men på ett sätt där:

• Den slutliga belöningen kommer efter några dagar.
• Det finns små belöningar längs vägen.

Något som fungerar bra är att lära sig lösa Rubiks kub, och det beror på att:

För det första: Rubiks kub känner alla till, och hos dem som inte kan lösa den väcker den nästan säkert åtminstone nyfikenhet. Och den nyfikenheten är precis vad vi behöver: gnistan som driver den lilla dagliga ansträngning som krävs för att lära sig.

För det andra: Det går inte att lära sig på en dag. Du kan försöka, men metoden bygger på att du gradvis förstår kuben, automatiserar drag och kommer ett steg längre varje gång. Det gör att du behöver anstränga dig lite varje dag.

För det tredje: Att lösa kuben med nybörjarmetoden går ut på att använda rätt algoritm utifrån var varje bit sitter i varje fas (det vita korset, hörnen, den andra sidan…). Allteftersom du lär dig varje steg får du redan en liten tillfredsställelse för en verklig handling.

Genom en aktivitet som från början är lockande tar vi alltså första steget mot att stimulans ska kräva ett minimum av ansträngning, vilket vänjer hjärnan av med stimulans utan handling. När du väl har lärt dig kuben kan du sätta upp liknande små utmaningar, eller, om du gillade upplevelsen, gå djupare in i kubvärlden, för att fortsätta vänja hjärnan vid att det krävs handling för att få dopamin.

2. Mot den låga frustrationstoleransen.

Som vi har nämnt gör möjligheten att tillgodose de flesta av våra behov att vi tål frustration dåligt, eftersom vi i regel alltid har en lösning nära till hands, vad behovet än är. För att hjärnan ska vänja sig av måste du därför kunna försätta dig i situationer där du inte har tillgång till det som tillgodoser behoven.

Det här kan gå emot vår instinkt, så det blir inte så enkelt som det kanske verkar först. Tills hjärnan vänjer sig behöver du tid och en järnvilja.

Här är några förslag som kan försätta dig i den situationen och som gör det tydligare vad målet är.

Första förslaget: Lämna mobilen hemma. Vart du än går kommer du vid något tillfälle att känna behov av att öppna sociala medier (för att du har tråkigt), kolla Google Maps (för att du inte hittar) eller öppna kameran (för att du vill ta en bild). Men du kan inte.

Samtidigt kopplar du bort dig från chattapparna: du vet inte om din partner har svarat, om din mamma har bett dig handla något eller om någon har svarat på ditt känsliga jobbmejl. Du vet helt enkelt inte, och inget är mer frustrerande än ovisshet.

Andra förslaget: Gå dit du ska. Det behöver inte bokstavligen betyda att promenera: när du ska långt, strunta i taxin eller Ubern och åk kollektivt, och när du ska nära, strunta även i kollektivtrafiken. Helst kombinerar du det med att inte titta på Google Maps.

Du kommer att gå fel ibland, bli trött, bussen kommer att vara sen, tunnelbanan kommer att stå still på grund av arbeten och linjer kommer att stängas av på grund av demonstrationer. Allt det, plus behovet av att orientera dig och till och med fråga andra förbipasserande, ger dig mikrodoser av frustration som du så småningom vänjer dig vid.

Tredje förslaget: Laga din egen mat. Det här är förstås väldigt allmänt: en del lagar redan mat varje dag, och andra har bara tid att laga mat en dag i veckan.

Förslaget handlar därför inte så mycket om att du ”lagar maten” som om att du utmanar dig själv i köket. Den som lagar mat varje dag kan lämna sin bekvämlighetszon och leta upp recept man aldrig har lagat, som sätter en på prov och som inte sitter i ryggmärgen. Och för den som inte lagar mat så ofta räcker det förmodligen redan med två plattor igång, disk och mjöl över hela bänken för att ge den frustration som behövs.

De här tre vardagliga aktiviteterna, så enkla men så bortglömda i vårt samhälle, ger mikrodoser av frustration som gradvis vänjer din hjärna, och de lär dig att saker ibland inte blir som vi vill, men att det inte gör något, det är en del av livet.

3. Mot att ansträngningen läggs ut på andra.

Att det är enklare att vända sig till marknaden, eller till lösningar som andra har tagit fram, för att nå vilket mål som helst är den tredje orsaken vi har tagit upp. För att motverka det är det bästa att skapa något själv (vare sig det gäller att utveckla en idé, tillverka något fysiskt eller organisera en plan).

Du behöver inte bli snickare, det räcker att du vet att man i dag kan göra saker själv. Ett väldigt bra exempel är 3D-utskrift.

I dag kostar en 3D-skrivare inte alls lika mycket som den kunde göra för några år sedan. Till exempel kostar Creality Ender-3 V3 SE (som vi ska skriva ut hållarna vi håller på att designa hos duqe med) under 200 euro. Den är en bra motåtgärd av följande skäl:

Första skälet: De är mer komplicerade än de verkar. Även om det kan se ut som att det bara handlar om att trycka på en knapp behöver du kalibrera skrivaren, förstå den och testa dig fram med filamenten. Det förstärker känslan av att du skapar något när du använder den. Det var inte bara att trycka på en knapp: för en bra utskrift måste du vara aktiv.

Andra skälet: Att skapa egna designer. När du designar något du behövde är det du som föreställer dig, skapar och formger det. När du skriver ut det känner du tillfredsställelsen av att det är du som har skapat det, vilket stämmer (även om det är en maskin som har tagit fram det), för maskinen hade inte kunnat göra det utan din design, din omsorg och din kalibrering.

Tredje skälet: Du behöver inte vara särskilt händig. Att dra igång ett hantverksprojekt kan avskräcka den som alltid har känt sig klumpig (jag har vänner som aldrig skulle ge sig på pallprojektet). 3D-skrivaren tar däremot i hög grad bort behovet av att vara skicklig med händerna.

Fjärde skälet: Egen produktion i huvudet. Den viktigaste punkten: den vänjer dig vid tanken att du kan göra saker, att du inte behöver en säljare för allt. När du behöver en klädhängare gör du en, behöver du en hyllkonsol gör du en, och sammantaget hjälper det till att bygga de tankemönster som krävs för att ta initiativ.

4. Mot bristen på organisation.

Som vi sa handlar det om att bygga upp tankemönster där du behandlar projekt som en följd av uppgifter och beslut som leder dig mot ett mål, i stället för att se dem som själva målet. Du behöver inte mäta ut varje steg innan du börjar, det räcker att ändra sättet du ser på det.

Det finns många sätt, men var och en får hitta det som passar ens personlighet bäst. Här är några:

a) Koka ner dina projekt till nästa uppgift. När du funderar på att börja med något nytt skriver du ner nästa handling för att komma vidare, och när du har gjort den skriver du ner nästa. Det här har samma effekt som Rubiks kub: varje avklarad uppgift för dig närmare ett slutmål och ger dig en viss tillfredsställelse.

b) Inför ett system för daglig organisation. När det första du gör varje morgon är att planera vad du ska göra under dagen arbetar du mot något långsiktigt; du gör dagarna till ”en liten del” av en helhet som tar dig mot långsiktiga mål.

c) Håll koll på vad du gör i en kalender. När du när som helst kan gå tillbaka och se vad du gjorde för att föra något framåt en viss dag, förstärks känslan av kontinuitet, och av att saker delas upp i små steg och beslut.

Det här är utan tvekan en av de svåraste punkterna, men också en av de mest användbara, eftersom du, när du angriper bristen på organisation, kommer att märka att du också angriper de tre andra problemen:

1. Ständig, bekväm stimulans. Organisation ger dig stimulansen av att känna dig produktiv: när du klarar dagens plan, eller när du bockar av en vana, blir du nöjd, och du får belöningen för något som har krävt en handling.
2. Låg frustrationstolerans. Inget organisationssystem är perfekt, och tiden är ändlig: du kommer att vilja trycka in för mycket på en dag, eller för många uppgifter i ett projekt. Men som vi redan har sagt är tiden inte oändlig, och inte heller den energi vi kan lägga på varje sak, vilket till exempel kommer att tvinga dig att välja bort saker du skulle vilja göra (det händer redan nu, men eftersom du inte är direkt medveten om det ger det inte en lika påtaglig frustration).

En annan källa till liten frustration blir att inte hinna med det du ville göra, när du har planerat något och sedan inte lyckas, på grund av tidsbrist eller av någon annan anledning.

3. Att ansträngningen läggs ut på andra. Att vara organiserad leder oundvikligen till ett åtagande mot dig själv, vilket gör det enormt mycket lättare att genomföra projekt på egen hand, eftersom det minskar det mentala motståndet. Tillbaka till exemplet med pallen.

Kanske hade du ändå köpt pallen på Amazon till slut, men det är mer sannolikt att du bygger en själv om du, när du kommer hem, sätter dig ner, skriver ner din nästa uppgift, planerar vilket material som behövs och var du ska köpa det, och bestämmer en dag då du ska börja.

Bara det faktum att du har skrivit ner det, och har det framför ögonen, röjer undan en stor del av hjärnans tvivel.

Slutsats

Som du ser hjälper en rimlig organisation i livet, kombinerad med ett mer ”naturligt” sätt att leva, dig att komma igång med, hålla i och slutföra dina projekt.

Men vi ska inte blanda ihop de här påståendena och den filosofi de står för med en vilja att pressa ut varje minut av ditt liv, eller att förvandla dig till en produktivitetsmaskin, något som oftast gör mer skada än nytta, som Oliver Burkeman skulle säga.

Målet är i grunden att göra det du behöver göra, när du behöver göra det, och att du genom vissa vanor och genom att träna om din hjärna når ett sundare och mer tillfredsställande liv, där du tar dig bort både från det giftiga i våra teknikvanor och från de filosofier som uppmanar dig att alltid vara produktiv, något vi kommer att utveckla i nästa blogginlägg.

Det är de här idéerna, bland andra, som har gett upphov till duqe, vår minimalistiska launcher baserad på organisationsmetoder, vars syfte är att förbättra din produktivitet utan att göra dig till slav, och hjälpa dig att nå dina mål.

Tack till er som har läst ända hit, och vi vill uppmana er att prova några av förslagen. Enligt oss är de enklaste, och de som snabbast får det att klicka till i huvudet, att lära sig Rubiks kub och att försöka få till ett organisationssystem som hjälper dig i vardagen.