Minimalistisk launcher: därför fungerar det att ta bort ikoner, och därför räcker det inte

En av mobiltelefonernas stora segrar har varit att (delvis) ersätta armbandsuret. På så sätt ser företagen som tävlar om vår uppmärksamhet till att vi kollar mobilen titt som tätt, och mobilen fungerar som en sofistikerad fälla: så fort du tittar på den visar den ikoner med aviseringar, färgglada appar som ger dig en snabb dos dopamin och, hos vissa tillverkare, till och med reklam i själva gränssnittet. (Ansiktsupplåsningen var en annan seger, eftersom du inte ens behöver låsa upp mobilen medvetet längre: du tar fram den för att se vad klockan är, den känner igen ditt ansikte och du är återigen utlämnad åt havet av appar och distraktioner.)

Som vi berättade i vår tidigare artikel om vad en launcher är fungerar mobilens startskärm som en växel för din uppmärksamhet, och eftersom den är det första du ser lägger den grunden för vart du kommer att rikta den. Många tar upp mobilen för att se vad klockan är eller för att svara på ett visst meddelande, och tjugo minuter senare tittar de på en video de aldrig letade efter, utan att riktigt minnas hur de hamnade där.

Snart dök det upp alternativ för att slippa det här systemet, och minimalistiska launchers började komma. Idén är bra, men den har en gräns: för många fungerar de några veckor och sedan tappar de gradvis sin effekt.

Vad är en minimalistisk launcher?

I Android är launchern den app som ritar upp din startskärm: ikonerna, mapparna, app-lådan där du hittar alla appar … Det följer med en från början, men den går lätt att byta mot en annan.

En minimalistisk launcher gör skärmen medvetet tråkig (eller kanske inte tråkig, snarare enklare). De finns i många stilar, till exempel de som bara lämnar en kort lista med namn i textform mot en enfärgad bakgrund, vissa utan färger och andra mycket genomarbetade visuellt, men alla följer samma intuition: färre saker i synfältet, färre saker som lockar dig.

Varför de fungerar

Fungera gör de. Och det är inte bara en känsla: det finns minst tre skäl som är ganska väl studerade.

Startskärmen är en utlösare

År 2016 publicerade Tristan Harris, som då arbetade på Google med att studera hur tekniken påverkar vår uppmärksamhet, en essä med titeln How Technology Hijacks People’s Minds. En av hans mest kända idéer är att mobilen fungerar som en enarmad bandit: varje gång du låser upp den vet du inte vad du kommer att hitta (ett meddelande, ett ”gilla” eller ingenting), och den osäkra belöningen är precis det som får dig att dra i spaken igen och igen.

Om du tänker efter är startskärmen ett rutnät fullt av spakar. Varje färgglad ikon är en inbjudan, ibland med sin lilla röda aviseringsbubbla, placerad precis där du passerar varje gång du tar upp telefonen. Och du behöver inte ens ha lust att öppna Instagram. Det räcker att den finns där i ögonblicket när ditt huvud letar efter något att göra i tre sekunder (i kön i mataffären, i hissen, medan något annat laddar).

En minimalistisk launcher flyttar undan spakarna och förbjuder dig ingenting, den slutar bara ställa dem framför dig.

Färgen drar också i dig

Ikonerna för de mest beroendeframkallande apparna har inte starka färger av en slump. De är designade för att fånga uppmärksamheten, och det lyckas de med. Det finns en ganska konkret ledtråd om hur mycket det väger: i en studie som publicerades 2020 i The Social Science Journal bad Alex Holte och Richard Ferraro en grupp universitetsstudenter att ställa mobilen i gråskala under en vecka, och deras skärmtid minskade i genomsnitt med ungefär 38 minuter om dagen. Senare studier har hittat effekter i samma riktning, om än mer blygsamma.

Många minimalistiska launchers tar inte bort färgen från hela systemet (när du öppnar en app ser den ut som vanligt), men de tar bort den från det du ser när du låser upp, och det är precis då du bestämmer vad du ska göra med mobilen.

Lite friktion gör stor skillnad

Det tredje skälet är, för oss, det mest intressanta. År 2023 publicerade forskare vid Heidelbergs universitet och Max Planck-institutet en studie i tidskriften PNAS om one sec, en app som lägger sig emellan i några sekunder när du försöker öppna en app som du själv har valt att hålla koll på, och ger dig möjligheten att låta bli att öppna den. Den blockerar ingenting, den får dig bara att vänta en stund. Ändå öppnade de 280 deltagarna de apparna 57 % mindre efter sex veckor (Grüning, Riedel och Lorenz-Spreen, 2023). För ärlighetens skull bör du veta att en av författarna är den som skapat appen, men studiens upplägg är publicerat och vem som helst kan granska det.

Det mest avslöjande kom från ett andra experiment av samma författare: det som påverkade mest var inte uppmaningen att stanna upp och tänka efter, utan att ha möjligheten att avstå framför sig och, i mindre utsträckning, den korta väntan. Det behövs alltså inget förbud. Det räcker med ett litet trappsteg och en utgång i sikte.

Det är i grunden vad en bra minimalistisk launcher gör. När en app som tidigare låg ett tryck bort nu måste letas fram blir den automatiska rörelsen ett beslut, även om det är litet. Och i det lilla ögonblicket bestämmer du dig ofta för att låta bli.

Varför det inte räcker

Här finns gränsen: en minimalistisk launcher handlar framför allt om att dra ifrån. Den tar bort ikoner, tar bort färg, tar bort genvägar och lämnar därmed ett tomrum.

Att låsa upp mobilen beror inte bara på vad som finns på skärmen, det beror också på dina avsikter, till exempel om det är av tristess, för att slippa en obekväm uppgift som du inte vill börja med, för att fylla en tystnad i hissen eller helt enkelt för att se vad klockan är. Att ta bort ikonerna får inte något av de skälen att försvinna. Tristessen finns kvar, den obekväma uppgiften är fortfarande ogjord och tystnaden i hissen är lika obekväm som förut. Det enda som har ändrats är att det nu, när du låser upp, inte finns något som fyller tomrummet.

Hjärnan vänjer sig vid friktionen

Och hjärnan lär sig snabbt. Friktionen fungerar så länge det fortfarande är ett beslut att leta fram appen, men med tiden blir även det lilla trappsteget automatiskt. I början låser du upp, ser den tomma skärmen och stannar upp en sekund för att tänka på vad du höll på med. Några veckor senare går fingret av sig självt till sökrutan, skriver de tre första bokstäverna i Instagram utantill och du är inne innan du har bestämt dig. Friktionen har inte försvunnit, du har bara vant dig vid den och den har blivit en del av samma gamla rörelse. Det är fortfarande bra att slippa se havet av appar, men effekten späds gradvis ut.

Det beror på att launchern fortsätter att fungera som en växel för uppmärksamheten, om än mindre aggressiv, mot apparna som slåss om din tid. Om du bara tar bort saker ändrar du inte vart din uppmärksamhet går, du lägger bara hinder i vägen för den. Och uppmärksamhet är lite som vatten: täpper du till ett utlopp utan att öppna ett annat hittar det till slut närmaste spricka.

En vana raderas inte, den ersätts

Något liknande händer med alla vanor du försöker bryta. Om du vill äta mindre sött och nöjer dig med att inte köpa det håller du ut några dagar, men inom en vecka är du på väg ner till affären på hörnet för att köpa något. Det som brukar fungera är att ha något annat till hands i det ögonblicket, till exempel en frukt. När du äter den stillas hungern lika bra, och dessutom vinner du något, för i stället för att kämpa mot sötsuget äter du något som gör dig gott.

En skadlig vana är inte lätt att bara sluta med, den brukar ersättas av en annan, och det fungerar mycket bättre när ersättningen ger dig något i stället för att bara förbjuda dig det gamla. Med mobilen är det likadant. Impulsen att ta upp den kommer att fortsätta dyka upp flera gånger om dagen, så den användbara frågan är inte bara hur du bromsar den, utan vart du leder den när den dyker upp.

Därför behöver launchern något att rikta uppmärksamheten mot: du tänker efter vad du vill göra med din tid och leder uppmärksamheten dit, så att tomrummet fylls med det som verkligen är viktigt för dig. Och det behöver inte vara jobb. Det kan vara samtalet du har skjutit upp i tre dagar, boken du är halvvägs igenom eller att komma ihåg att du ville ut och springa idag. Det viktiga är att ditt huvud, under de sekunder när det letar efter något att göra, hittar något som du själv har valt och inte något som någon annan har valt åt dig.

Och en dumbphone, då?

En dumbphone är till exempel samma idé dragen till sin spets, och därför ger den en liknande effekt. Men tomrummet den lämnar är mycket större, eftersom den helt tar bort både möjligheten och verktygen i stället för att gömma dem bakom friktion. Och ett större tomrum, utan något som fyller det, är också svårare att hålla fast vid.

Frågan som spelar roll: vad vill du se när du låser upp?

Om problemet inte bara är vad som finns på skärmen, utan varför du tittar på den och hur den styr din uppmärksamhet, blir frågan en annan. Det handlar inte längre om hur många appar du vill ha synliga, utan om vad du skulle vilja mötas av under de sekunder när ditt huvud letar efter något att göra.

För nästan alla vore det ärliga svaret det de har kvar att göra idag, sin kalender eller det de hade föresatt sig att göra. Det handlar inte om att vara produktiv hela tiden (vi vill inte vara våra egna slavar), utan om att veta vad du behöver göra och göra det när det är dags. Det är skillnaden mellan en startskärm som tar ifrån dig saker och en som ger dig något.

Så löser vi det i duqe

duqe föddes ur just det problemet. Den första idén var en launcher som minskade skärmtiden och lät dig fokusera med fokusläget. Men under utvecklingen stötte vi på tomrummet vi pratade om ovan, och appen blev något annat. Vi ville ha en launcher som inte tog ifrån dig funktioner eller verktyg, utan gav dig fler, och som gjorde mobilen till det verktyg den borde vara.

Därför ser du i duqe inte en lista med appar när du låser upp, utan din dag: dina uppgifter för idag, dina händelser och det som fortfarande väntar. Apparna finns kvar, i app-lådan, men bara de som du själv väljer att lägga till. Om du vill se hur det fungerar på insidan berättar vi om det i vad en launcher är och hur duqe förändrar den.

Källor

• T. Harris (2016), ”How Technology Hijacks People’s Minds — from a Magician and Google’s Design Ethicist”, essä publicerad på Medium och på tristanharris.com.
• A. J. Holte och F. R. Ferraro (2020), ”True colors: Grayscale setting reduces screen time in college students”, The Social Science Journal, 60(2), 274–290. doi:10.1080/03623319.2020.1737461
• D. J. Grüning, F. Riedel och P. Lorenz-Spreen (2023), ”Directing smartphone use through the self-nudge app one sec”, Proceedings of the National Academy of Sciences, 120(8), e2213114120. doi:10.1073/pnas.2213114120